Under min uppväxt fanns det alltid färger och pennor till hands, men när jag kom upp i skolåldern målade jag inte längre helhjärtat. Jag jämförde mig med min far och hans tavlor, hur han fångade ögonblick och människor i sina bilder. Jag önskade att jag kunde måla som han.
Det skulle faktiskt ta nästan trettio år att komma över det. Det var bland annat mötet med Margaretha Raud som visade mig vägen så att jag hittade till färgerna igen. Det betydde oerhört mycket för mig och idag målar jag gärna när andan faller på.
För mitt eget skapande var det dock viktigt att jag kunde hitta mitt eget uttryckssätt och min egen konstnärliga identitet. Den skulle skilja sig grundläggande ifrån min fars, bildkonstnären Hans Tombrock. Ändå är vi kanske inte så olika. Jag skulpterar och skapar masker av människor jag träffar eller ser i olika sammanhang, medan min far målade dem.
Att det en regnig dag, den sommaren det året jag fyllde 13, sköljts fram en röd lera, hade i detta sammanhang stor betydelse. Leran var väldigt fet, trots det formade jag små ansikten av den. Jag hade hittat mitt material i leran, det var ren kärlek som fyller mig än i dag.
När jag håller leran i min hand och känner dess formbarhet och oändliga möjligheter så kan jag glömma bort tid och rum. Själva skapandeprocessen är för det mesta den viktigaste delen för mig, där skulle jag ofta kunna stanna upp och sluta. Ibland kan det ta lång tid att fortsätta med nästa steg. Rakubränning har i det sammanhanget öppnat en helt ny värld för mig. Jag älskar överraskningar och visst kan man bli överraskat när det gäller raku.
Jag har ett miljötänk i allt jag gör. Här kan till exempel även mina små ljusbärare nämnas, som är såväl skulpturer som funktionella. Skulpturerna bär på sina huvuden nämligen små skålar som kan fyllas med matolja, samt en liten vekehållare som gör det möjligt att tända dem som värmeljus.